Den outgrundliga momsen
Bokmässor räknas som kommersiell verksamhet. Det är alltså 25 procent moms på inträdespriset. Annars finns det något som brukar kallas kulturmoms och som är sex procent. Dit hör konserter, teater, bio, trolleriföreställningar med mera. Också inträdet till idrottsevenemang har normalt sex procent moms. Men där finns ett undantag: Entréavgiften till idrottsevenemang är momsfri om den tas ut av staten, en kommun eller en allmännyttig ideell förening. Så en Bokmässebesökare betalar 100 kr till Bokmässan och 25 kronor till staten. En länsteaterbesökare betalar 170 kr till Länsteatern och 10 kronor till staten. Den som vill se en ÖSK-match betalar 180 kr till ÖSK och inget till staten. Varför det är så har ingen lyckats förklara för mig.
Permalänk: http://bokmassan.net/blogg?nid=562
Reafrossa
Jag är ingen shoppare, går hellre runt fågelreservatet Oset med hunden än bland butiker på stan. Men ett undantag finns: Bokrean! Då vill jag gärna gå ett varv i varje boklåda för att inte missa något. Ibland händer det att jag kommer hem med en bok jag redan har, då hamnar den i presentlådan.
Här är tre favoritromaner som saknas i mina bokhyllor.
Dansken Carsten Jensen kände jag till som en fantastisk reseskildrare. Men så 2007 kom hans existentiella roman Vi, de drunknade, som utspelar sig i en liten dansk kuststad. Vilken roman! Förra året kom en uppföljare, om en sjökapten från samma stad, men det är Vi, de drunknade som finns på rean.
Elsie Johansson vann Sveriges Radios stora romapris med Sin ensamma kropp, om en äldre kvinna som obarmhärtigt ser tillbaka på sitt ensamma liv och ger sig själv en chans till. Elsie har själv med den äran läst den som radioföljetong.
Fausta Marianovic skildrar hur jugoslaver förvandlas till kroater, serber och muslimer i Sista kulan sparar jag åt grannen. Det är en intensiv, rolig och trots allt hoppfull bok om en kvinna vars liv slås i spillror.
Passa på att göra fynd på årets bokrea med start nu på torsdag, den 25 februari.
Maria
Permalänk: http://bokmassan.net/blogg?nid=558
Tack Nora!
J.D. Salinger har dött. Och jag tänker på Nora Fredriksson. Nora var bibliotekarie i Medåker, en liten biblioteksfilial i den gamla skolan, där jag gick i andra klass. Biblioteket var öppet en kväll i veckan. När jag gick i högstadiet lånade jag böcker på det betydligt större biblioteket i Arboga. Genom ungdomsbiblioteket kom jag åt vuxenböckerna tack vare det intyg som mina föräldrar hade skrivit under. Innan man hade fyllt 15 år fick man egentligen inte låna böcker på vuxenavdelningen. Jag läste alltid, hemma, på skolbussen, ibland även i skolan. När vi läste om svenska 1900-talsförfattare i skolan hade jag så gott som undantagslöst redan läst deras böcker.
Men en kväll i veckan gick jag till biblioteksfilialen i Medåker. Nora Fredriksson nöjde sig inte med att sitta och titta på medan jag letade böcker. Hon frågade, tipsade och föreslog nya, för mig okända författare. Framför allt satte Nora samtida amerikansk litteratur i mina händer. J.D.Salinger, Jack Kerouac, en bok om hånglande amerikanska tonåringar(!). Det var böcker som ingen annan i min närhet talade om. Jag läste, tyckte inte alltid att det var jättebra, men fick en massa nya intryck. Jag tyckte bättre om Till Esmé kärleksfullt och solkigt, än om Räddaren i nöden.
Nora Fredriksson var gift med en bonde. Hon hade rötter i Jugoslavien och hennes barn tog hennes flicknamn Avdic. Inte vet jag hur mycket blblioteksutbildning hon hade, men hon var en lidelsefull folkbildare och litteraturambassadör. Och hon vidgade mina vyer lite grand. Tack svenska folkbibliotek! Och framför allt - tack Nora!
Maria
Permalänk: http://bokmassan.net/blogg?nid=536
Om fiktiva självbiografier
Stora snöflingor föll sakta över stånden på Hindersmässans första dag. Ett stånd på Stortorget tycktes övergivet. Tältdukstaket hade till hälften fallit in och snö täckte halvt skinnfällarna som låg på bordet under. Ingen människa syntes till. Men i stånden runt omkring rådde full kommers.
När det blev kväll pulsade jag genom den oplogade snön till universitetet för att lyssna på Eva Adolfsson, som berättade om sitt författande. 2005 vann hon Sveriges Radios romanpris för sin roman Förvandling och 2009 nominerades En liten historia till Augustpriset. I kväll var hon förkyld, satt och snorade längst ned i hörsalen och rösten bar henne knappt när hon läste ur En liten historia. Hon berättade att det mesta hon skriver är självbiografiskt. Och samtidigt fiktivt. Hon utgår från sig själv och sina erfarenheter men söker samtidigt det andra, det annorlunda. Så kvinnan - hon skriver nästan alltid om kvinnor - i historien är Eva och ändå inte Eva. Fascinerande!
Jag tänkte att många författare gör så, skriver en sorts fiktiva självbiografier. Längst(?) har J.M. Coetzee gått. I Sommartid har han "låtit" en ung man skriva en biografi om den döde författaren och nobelpristagaren J.M. Coetzee genom att intervjua några kvinnor som har funnits i författarens närhet. Enligt dem var Coetzee en liten, tafatt man, som bodde med sin åldrade far. Och kunde han verkligen samtidigt vara en stor författare? Coetzee måste ha morbida drag som skriver om sig själv som både död och obetydlig.
Men kan man inte använda sig själv utan att skriva självbiografiskt? Jo! Den norska författaren Trude Marstein berättade på Bokmässan i Örebro om sin roman Göra gott. Hon hade låtit alla de 118 huvudpersonerna få något av Trude i sig. Mest kände hon igen sig i sina manliga huvudpersoner. Men inget var självbiografiskt. Så kan man också skriva.
Maria
Permalänk: http://bokmassan.net/blogg?nid=534
Att läsa Nobelpristagare
I vår afrikanska litteraturcirkel försöker vi också läsa afrikanska nobelpristagare. Nu senast var det J.M. Coetzees Sommartid, scener ur ett liv i provinsen. Författaren låter en ung biograf intervjua fyra kvinnor och en man som har känt den numera döda(!) författaren J.M. Coetzee. Det är onekligen ett intressant grepp att låtsas låta någon annan skriva – dessutom förklenande – om en själv som om man vore död. Jag var den enda som inte gillade boken speciellt. Riktigt varför kan jag inte förklara.
Däremot gillade jag Disgrace desto mer när jag läste den 2001, två år innan Coetzee fick Nobelpriset i litteratur. Att jag läste den då, berodde på att Pocketshopen på Stockholms Central sålde den som Winner of the 1999 Booker Prize och det lät intressant. Disgrace är en suverän beskrivning över ett Sydafrika i förändring, där misstroende och våld ligger tätt, tätt under ytan.
Ju äldre jag blir, desto fler Nobelpristagare har jag hunnit läsa innan de får Priset. Det är naturligt. Men den författare jag är gladast över att ha läst innan är V.S. Naipaul, som har rötter i Indien. Jag köpte hans bok An Area of Darkness i Calcutta den 23 juli 1976. Jag hade praktiserat på en fårgård i Nya Zeeland, samlat material till mitt examensarbete om fårskötseln där och reste med ryggsäck genom Asien på väg hem. An Area of Darkness beskriver Indien i början av 1960-talet och blev min följeslagare under resten av resan. Någon gång på Transsibiriska järnvägen läste jag ut den. Böcker man läser under resor gör ofta stort intryck. I alla fall på mig.
I dag är det Hertha Müller som får ta emot Nobelpriset. Henne har jag ännu inte läst.
Maria
Permalänk: http://bokmassan.net/blogg?nid=492
Bibliotek och läsecirklar
Biblioteksfilialerna är i fara i Eda kommun. Barn- och bildningsnämnden ska spara 4,5 miljoner kronor. Politikerna har svårt att få fram tillräckliga besparingar för att komma upp i så stora belopp. Bland förslag som har nämnts är att lägga ned en landsbygdsskola eller lägga ned kommunens gymnasieskola. Men de förslag som har fått majoritet i nämnden är att lägga ner kommunens musikskola och att lägga ned de två biblioteksfilialerna i Koppom och Åmotfors. Kvar blir enbart blbioteket i Charlottenberg. I Koppom och Åmotfors betjänar blbioteken både skolor och allmänhet. Läggs de ner, försämras tillgången till böcker, musik, film och internetuppkoppling för barn och gamla och en kulturell mötesplats försvinner. Jag hoppas att kommunfullmäktige väljer att behålla blblioteken.
I tidskriften Allt för alla kan läsarna rösta fram numrets roligaste anekdot. Bästa bidrag erhåller tio kronor och först öppnade "rätta" lösning får fem kronor. En av anekdoterna i nummer 17 har rubrik En läsecirkel och lyder så här:
"En stockholmare och en gästande göteborgare stå på Sveavägen och betrakta det nybyggda stadsbiblioteket.
Stockholmaren: Vilket egendomligt runt torn dom satt ovanpå taket.
Göteborgaren: D'ä inte egendomligt alls, tycker ja - där ska naturligtvis bli en läsecirkel..."
Det är ingen idé att rösta på anekdoten för den var publicerad i nummer 17 1926. Ett lösnummer kostade 30 öre, så ankedoterna betalades bra. När vi tog upp ett igensatt fönster i vårt fritidshus hittades Allt för alla och en massa andra tidningar från ungefär samma tid. Intressant är att både bibliotek och läsecirklar var tillräckligt kända och använda 1926 för att skämtas med. Jag hoppas att de finns kvar om ytterligare drygt 80 år.
Maria
Permalänk: http://bokmassan.net/blogg?nid=458
Manifest och motmanifest
Det kändes uppfriskande med ett riktigt manifest. Och upplivande att det var ett manifest till berättandets försvar.
I lördags presenterade sju svenska författare ett sådant manifest. I princip lovade de att skriva romaner som inte hade klätt ut sig till chick lit- eller kriminalromaner, som inte var skrivna dramadokumentärer eller fiktiva journalistrapporter. Istället hyllade de den episka romanen. De ville att berättandet, miljöskildringen och karaktärsgestaltningen skulle vara överordnade stilen och formen.
Det kändes som sagt uppfriskande. Jag tycker också att vi under en tid (oklart hur lång) har sett lite för mycket av romaner som härmar andra genrer eller blandar fiktivt och autentiskt. Stil och form skymmer lätt innehållet. När Bokmässans vänner efterlyser mer skönlitteratur, menar de just episka romaner. I manifestet kom alltså ett försvar för berättandet i sig. Härligt. Men på ett sätt tyckte jag att de slog in öppna dörrar. För finns det inte en berättartrend? Det är populärt med berättelser vid lägerelden och muntligt berättande från Afrika. Reklammakare säljer hantverksmässigt framställd mat med berättelser. Många sjunger berättandets lov.
Men de öppna dörrarna visade sig istället vara ömma tår. Efter fyra dagar kom ett motmanifest och det var undertecknat av 31(!) författare. De hävdade inte alls att berättandet var ointressant. De försökte inte motbevisa att berättelserna många gånger underordnas stil och form. Istället skrev de meningslösheter som "Berättandet bär på så oändligt många fler möjligheter än som går att återge i någon historia". Eller "Berättandet ska inte begränsas av okunnighet och missunnsamhet." Vad betyder det? Och så lovar de att vara olydiga och göra allt det som undertecknarna av det ursprungliga manifestet lovade att inte göra.
Ingen diskussion av sakfrågan: Hur mår den svenska episka romanen i dag och vem tar hand om den?
Goddag. Yxskaft.
Maria
Permalänk: http://bokmassan.net/blogg?nid=371
Väckarklockor
Rachel Carsons bok Tyst vår blev en väckarklocka för miljöengagemanget i västvärlden. Visst har den haft betydelse även för mig, men när den kom 1963 var jag för ung för att jag ens skulle höra talas om den. Men fem år senare kom Hans Palmstierna ut med boken Plundring, svält, förgiftning och den blev en väckarklocka för mig.
Vårvintern 1969 gick jag första året på gymnasiet och under en tvåveckors konvalescens efter en operation i näsan, lånade jag Plundring, svält, förgiftning på biblioteket. Jag läste boken med stor behållning. Den handlar om miljöförstöring lokalt i Sverige men också om den allt hastigare förstörelsen av jordens naturtillgångar, en förstörelse som fortgår och tar oss allt närmare en annalkande miljökatastrof. På den tiden envisades skolorna med att referatskrivning var viktigast att kunna i skriftlig svenska. Men en gång per läsår tilläts vi att skriva uppsats istället för referat och jag valde att skriva om miljö, inspirerad av just Plundring, svält, förgiftning.
Många, många år senare föreläste jag om miljöpolitik på Syninge folkhöskola. Där arbetade Lena Palmstierna, som hade varit gift med Hans Palmstierna tills han gick ner i sjön och drunknade 1975. Hon hade varit delaktig i arbetet med boken och gav mig ett exemplar som gåva. Jag blev så glad!
Plundring, svält, förgiftning kom ut på Rabén & Sjögren. Det gjorde också Djurfabriken av Barbro Soller. Den blev också en väckarklocka för mig, denna gång för hur djuren behandlades i det industrialiserade svenska jordbruket. Men när jag använde den som referens i en uppsats om djurvälfärd (som egentligen inte existerade 1972) muttrade min lärare surt att den var skriven av en journalist. (Det vet man väl hur icke trovärdiga journalister är.) Jag skulle ju bli agronom och borde veta bättre. I oktober 2009 promoveras Barbro Soller till veterinäre hedersdoktor. Hennes kritik av djuromsorgen har blivit rumsren. Och vad hade hänt med Hans Palmstierna om han hade valt att leva istället för att dö?
Vi behöver engagerade människor, som väcker omgivningen. Och boken fungerare utmärkt som väckarklocka.
Maria
Permalänk: http://bokmassan.net/blogg?nid=306
Om att berätta och att gestalta
Sista hela semesterdagen i Ursestuga. In i det sista tvekade jag om att köra in till Arvika för att gå på förmiddagskaffe med Solveig Ternström. Ett lätt duggregn förstärkte den redan klorofyllstinna grönskan när jag närmade mig Rackstadmuseet. Den lilla parkeringen var full och det stod bilar parkerade längs alla närbelägna gator, så jag blev inte förvånad när samlingssalen på museet var knökfull. 200 personer! Men så har också Solveig Ternström sina rötter här i västra Värmland. Vänner, gamla skolkamrater, dotterdottern till hennes snälla men stränga inackorderingstant, många som känner eller har känt henne hade mött upp.
Medan vi tuggade i oss det goda doppat, lyssnade vi till Solveig Ternströms berättelse om sitt tidiga liv och sina inspiratörer. Det var farmor i byn Ås nära Carlottenberg som gav henne berättelserna. Farmorn berättade om sin fattiga uppväxt på ett sådant sätt att barnet Solveig själv ville vara fattig. Om farmorn gav henne berättelserna så lärde hon sig gestaltning i rummet innanför pappans manufakturaffär i Koppom. Där lekte hon fattig med en hel hord av påhittade barn: sulten, sulten! Ett antal år senare satt Solveig Ternström framför en skräckinjagande Dramatenchef och skulle förklara varför hon ville komma in på scenskolan. "Vad skulle jag svara? Jag kunde ju inte säga att jag ville bli skådespelare för att spela fattig!"
Åter i Ursestuga, dryga tre kilometer från Koppom, har regnet tilltagit och jag försjunker i Jonathan Littells tjocka roman De välvilliga. Jonathan Littell kan både berätta och gestalta. Berättelsen handlar om andra världskriget ur en före detta naziofficers perspektiv. Littell gestaltar bödlarna med goda och onda sidor. Huvudpersonen är kultiverad, men planerar utan samvetstvivel utrotningen av judar och andra icke önskvärda element. Han beställer noter från Frankrike till en tolvårig judepojke som spelar piano för officerarna i Ukraina. Men när pojken krossar handen i en olycka blir han oanvändbar och avrättas utan sentimentalitet. Skickligt och skrämmande! Läs De välvilliga av Jonathan Littell. Och lyssna på Solveig Ternström om ni får tillfälle!
Maria
Permalänk: http://bokmassan.net/blogg?nid=300
Spännande bokjurysamtal
"Är det här på riktigt?" frågade Elsie Johansson när hon blev uppringd av lyssnarjuryns Mikael Sandlund och fick beskedet att hon hade vunnit Sveriges Radios Romanpris 2009. Det var på riktigt och Elsie Johansson kunde inte bli gladare, sa hon.
Den här veckan har varit fantastisk för en bokälskare. Sveriges Radios lyssnarjury har diskuterat sex nominerade romaner och utsett en av dem till vinnare av Sveriges Radios Romanpris 2009. Juryn bestod i år av tre män och fyra kvinnor i åldern 29-68 år, utspridda över landet och med olika yrken. Vilka samtal det har blivit!!! Alla möjliga aspekter av böckerna har kommit fram och läsarna/jurymedlemmarna har luftat förutfattade meningar, redovisat ändrade åsikter och redogjort för sina tankar under läsningen. Varje år är det en ny jury vars medlemmar varken är litteraturvetare, professionella recensenter eller radiojournalister, utan nyfikna och intresserade bokläsare. Och alltid blir det så spännande att lyssna på. Det känns som om varje bok får en ärlig chans.
Från början var min favoritroman Erik Anderssons "Den larmande hopens dal". Erik var på Bokmässan i Örebro i höstas och hans bok är så speciell på många sätt. Bland annat för den omfattande notapparaten, beskrivningen av de upproriska västgötska bönderna som känner sig osynliggjorda och den lätt satiriska men oerhört träffande skildringen av lokaltidningen Varas Värn. En pärla!
Men när Den larmande hopens dal inte kom till final, blev Elsie Johanssons Min ensamma kropp min favorit. Elsie är en fantastisk författare och det är en bedrift att kunna gestalta "genom en äldre kvinnas inre dialog - möjlig för alla att känna igen sig i". Så löd en del av lyssnarjuryns prismotivering.
Läs både Erik Anderssons Den larmande hopens dal och Elsie Johanssons Min ensamma kropp, om ni inte har hunnit göra det ännu. Ni har två läsupplevelser framför er!
Och grattis Elsie Johansson!
Maria
Permalänk: http://bokmassan.net/blogg?nid=254
Glädjen i att läsa böcker i grupp
I mellanstadiet var vi några tjejer som hade en hemlig klubb. Efter hand övergick den till att bli en läsecirkel, men vi behöll de hemliga inslagen. I bevarade protokoll framgår att vi bland annat smög på en mystisk gubbe. "Och alla är vi skratt i fulla", skrev sekreteraren. Hon skrev också vilka böcker vi läste, men inte så mycket om vad vi tyckte om dem.
De senaste åren har jag åter börjat läsa böcker i cirkel. Bibliotekarien Ingrid Svedlund och jag håller i en studiecirkel om afrikansk litteratur i Örebro Afrikagrupp. Senast läste vi Véronique Tadjos roman Drottning Pokou. Tadjo utgår från en legend om drottning Pokou som kastade sin ende son i floden för att befria sitt folk. Genom offret kunde kungariket Baule grundas och hon själv bli drottning. Véronique Tadjo vrider och vänder på myten i fem olika berättelser, med fem olika slut. I en blir de tillfångatagna och sålda som slavar, i en följer drottningen sin son ner i vattnet, där hon förvandlas till en havsgudinna och i en tredje offrar hon både son och make för att erövra makten. Den här myten påminner om hur Abraham var beredd att offra sin son Isak och om hur Mose ledde sitt folk ut ur Egypten.
Men Véronique Tadjo ställer frågor om kvinnors relation till makt och våld. Var drottning Pokou ett offer, en frihetshjälte eller kanske en maktgalen härskare?
Vi var åtta personer som hade läst boken och som samtalade om den i Studiefrämjandets café i Örebro. Alla tyckte om romanen, men vi tolkade den olika. Det blev ett bra och givande samtal. Är det skillnad på när en pappa (Abraham) offrar sin son eller när en mamma (Pokou) gör det? Den frågan gav vi olika svar på. Men att det är svårt för alla föräldrar att offra sitt barn var vi överens om. Liksom att Tadjo skriver fram svåra ställningstaganden.
Än en gång konstaterade vi att det är berikande och roligt att läsa böcker i grupp. Den här gången läste vi en bok som alla uppskattade. En annan gång kan det vara en bok som delar oss, men diskussionen blir ändå givande.
Till den 30 mars ska vi läsa Aniceti Kitererecas roman Regnmakarens barn. Och vi varken smyger på folk, är hemliga eller skriver protokoll. Vi bara läser, talar och fikar. Det är inte det sämsta.
Maria
Permalänk: http://bokmassan.net/blogg?nid=251
Tips inför bokrean
Klisterfäste var helt fel vallaval märkte jag ute i Markaspåret i kvällningen. Snön fastnade under skidorna i uppförsbackarna och lossnade inte alltid utan vanthjälp. På det viset hade i alla fall golden retrievern Hottie inga problem att hänga med hela milen. Och skogen stod vackert vit i det dunkla skenet från elljuset. Skönt, trots allt!
Tillbaka i hemmets vrå är det dags för en kopp te och årets bokreakataloger. I år har har bokrean diskuterats extra mycket bland bokhandlare. Om inte nätbokhandlarna respekterar gemensamma datum för bokrean blir det kanske inga fler vinterreor. Synd, för bokrean är något att längta efter.
Helt klart finns det fynd att göra. Vill man ha en och annan inbunden roman i bokhyllan rekommenderas Åsa Linderborgs Mig äger ingen, Khaled Hosseinis Flyga drake och Johan Theorins Skumtimmen. De finns annars alla i pocket för ungefär samma pris. Åsa Linderborgs pappaporträtt är underbart kärleksfullt trots att det obevekligt avslöjar pappans svagheter. Khaled Hosseini berättar om drakarnas Kabul, som fanns före talibanernas Kabul – och faktiskt för inte så länge sedan. Johan Theorin beskriver min ungdoms Öland på ett sätt som får mig att längta tillbaka dit – trots att han får så mycket hemskt att hända där.
Många barnböcker finns det som alltid. För de allra minsta finns exempelvis Barbro Lindgrens & Eva Erikssons Max Nalle och Olof och Lena Landströms Bu och Bä på kalashumör. Mina barn älskade Max. På den tiden hade vi tax i familjen och att den liknade Max hund gjorde Maxböckerna extra populära. Bu och Bä är lite färskare men lika roliga.
Pija Lindenbaum har skrivit och tecknat många oförlikneliga barnböcker. För något större barn finns Gittan och Gråvargarna och Gittan och Fårskallarna som samlingsvolym med titeln Boken om Gittan En samlingsvolym.
Det är svårt att välja enstaka författare men för tonåringar väljer jag Christopher Paolini. Han var bara femton år när han skrev Eragon, den första boken i fantasytriologin om den fattige bondpojken Eragon. På rean finns Eragon och Den äldste. Eragon har dessutom filmats.
Det finns givetvis mycket annat på Bokrean. Själv ska jag köpa två biografier som jag har missat. Det är Simon Sebag Montefiores Den unge Stalin och Bengt Jangfeldts Med livet som insats, om poeten Majakovskij. För övrigt hoppas jag på att som alltid hitta någon bok som är helt okänd för mig.
På tisdag är det dags. Lycka till!
Maria
Permalänk: http://bokmassan.net/blogg?nid=255
Kultur för alla eller för ingen
Kulturutredningen har presenterat sitt förslag till ny kulturpolitik med nya mål: "Den nationella kulturpolitiken ska, med utgångspunkt i demokrati och yttrandefrihet, bidra till samhällets utveckling genom att främja öppna gemenskaper och arenor som är tillgängliga för var och en. Den ska möjliggöra kommunikation mellan olika individer och grupper, skapa förutsättningar för kulturupplevelser och bildning samt verka för att alla ges möjlighet att fritt utveckla sina skapande förmågor."
Kultur är, enligt utredarna, till för alla och ska genomsyra alla politikområden. Mycket låter fint och bra. Jag har endast följt presskonferensen på webb-TV, skummat sammanfattningen och lyssnat på/läst några kommentarer, så jag kan inte bedöma helheten.
Men redan när Stina Oscarsson från Skuggutredningen var i Örebro för två veckor sedan, talade vi om några utredningsingredienser som man bör se upp med.
För det första: Det talas mycket om aspektpolitik, alltså när man kopplar ihop kultur och hälsa, kultur och turism och så vidare. Kultur ska vara mätbart. Det ska gå att mäta hur många hotellnätter, restaurangbesök och bussresor en teateruppsättning tillför. Risken är att kultur inte ges något egenvärde. Särskilt inte när kulturens kvalitet har plockats bort – den fanns med i förra kulturutredningen.
För det andra: Om landets kulturinstitutioner dras ner till tre jättemyndigheter riskerar mycket värdefull kompetens att försvinna. Kvar blir administration och myndighetsutövning. Inte oviktigt men heller inte tillräckligt.
För det tredje: Om kulturpengar och -beslut flyttas ner till regional och lokal nivå blir det ännu viktigare att det finns intresse för och kunskap om kultur bland politiker och tjänstemän i landsting, regionförbund och kommuner. Det är bara att hoppas att våra politiker inser kulturens inneboende kraft och satsar på att förbättra kulturens förutsättningar.
Förresten läser jag just nu PO Enquists biografi Ett annat liv. PO Enquist skriver att han blev mycket smickrad av att bli tillfrågad om han ville sitta i den förra Kulturutredningen. När han några år senare träffade Olof Palme i ett annat sammanhang frågade han Palme varför han, PO, hade blivit vald. Jo, han hade genom sitt idrottsintresse visat att han inte var så inskränkt som andra författare. Också en form av aspektpolitik!
Maria
Permalänk: http://bokmassan.net/blogg?nid=252
Bokmässan är över
Natten till i tisdags drömde jag att det var söndag morgon och Håkan Nesser skulle medverka i Stora salen och hela sista mässdagen låg framför mig. Mitt i drömmen vaknade jag och kom ihåg att Bokmässan var över! Lugnt kunde jag somna om. Men faktum är att jag varje natt bearbetar årets bokmässa i sömnen. Det är höjdpunkterna i form av Dorotea Brombergs invigning, fantastiska seminarier, intressanta samtal, trevliga människor - och hur Lars Anderssons mamma Lilly tog emot priset som Årets länsförfattare 2008 istället för Lars, som låg på sjukhus. Men det är förstås också småsakerna som vi behöver förbättra. Det är konstigt hur man kan älta sina missar!
Mitt mobilnummer stod i programannonserna och på fredagsförmiddagen ringde en dam, som aldrig hade besökt bokmässan, och frågade om jag tyckte att hon skulle gå dit. Det var ju dåligt väder, så hon ville inte vara ute, men kanske skulle hon få ont i fötterna av att gå där hela dagen? Kom vid lunch, uppmanade jag.
Dagen efter kom ett tackmejl från en annan förstagångsbesökare. Hon bor i Vårgårda och jämförde med bokmässan i Göteborg, en jämförelse som utföll till Örebromässans fördel!!! Hon framförde också ett tack till de duktiga värdarna. De unga värdarna kom från gymnasieskolan i Kumla, de något äldre från upplevelsearrangörsutbildningen i Hallsberg och de äldsta utgjordes av medlemmar i Bokmässans Vänner.
I en trappa mötte jag en trogen besökare från Eskilstuna. Hon var särskilt tacksam för att jag omedelbart hade postat hennes handväska som hon hade råkat glömma under förra årets bokmässa. I år höll hon hårt i sin väska. Nästa år tänker hon komma tillbaka igen.
Och jag också.
Maria
Permalänk: http://bokmassan.net/blogg?nid=248
Nedräkning
Det är söndag. Om fem dagar slår portarna upp på Örebro Slott för en ny Bokmässa. Nu är vi nere på detaljnivå i förberedelsearbetet. Listor ska skrivas, sopcontainer och kassaapparater beställas och utställarlista revideras. Cecilia, Martin och jag läser de sista böckerna av författare som vi ska samtala med i soffan Länssalen. I går gav jag mig ut bland Örebros boklådor för att hitta tre böcker som jag ännu inte fått från förlagen.
Det var Mats Berggrens ungdomsroman Sista berättelsen om oss, Jennie Dielemans och Shahab Salehis uppmärksammade Välkommen till paradiset samt Liselott Willéns Islekar. En bok från Alfabeta, en från Atlas och en från Bonniers. Shahab Salehi kommer från Örebro, fast bor i Stockholm, och Liselott Willén bor i Örebro nu. Ingen av böckerna fanns varken hos Akademibokhandeln, Bokia eller Lindhska. Varför inte? Ja, i stort sett därför att Alfabeta och Atlas är små förlag och Willéns bok kom ut redan i våras. De exemplar av Islekar som togs hem är slut. En sådan tur att författarna kommer till Bokmässan, så att intresserade läsare kan köpa deras böcker!
I dag är det 70 dagar sedan den förfärande Kristallnatten, då judiska affärer slogs sönder över hela Tyskland. Den var ett omen om hur mycket judeförföljelserna skulle tillta i Nazityskland. Kristallnatten beskrivs i Richard Zimlers roman Den 7:e porten, som jag just läst ut. Den unga Sophie deltar i ett försök att trotsa nazisternas förbud att handla i affärer ägda av judar. Men hennes och hennes vänners protester är till ingen nytta. De nazistiska vakterna skjuter ihjäl en liten hund, som vännerna har tagit med sig och de får vara glada att det bara är hunden som dödas.
Större delen av den 7:e porten utspelar sig i Berlin under förkrigstidens trettiotal. Sophie lär känna den gamle juden Isaac och hans vänner, som har varit cirkusartister och är döva, blinda, homosexuella, dvärgar eller jättar. Kort sagt undermåliga människor i Hitlers Tyskland. Några mördas och andra tvingas till flykt. En tankeväckande och varm bok om förräderi, kärlek och motstånd under Hitlertyskland.
Nu ska jag fortsätta mässförberedelserna.
Maria
Permalänk: http://bokmassan.net/blogg?nid=253
Vi har läst Léonora Miano
I måndags träffades vi i min litteraturcirkel med skönlitteratur av afrikanska författare. Den här gången hade vi läst Léonora Mianos Nattens Inre. Vi var alla tagna av boken och det blev en jättebra diskussion.
Kortfattat handlar Nattens inre om den unga kvinnan Ayané som återvänder till hembyn i det fiktiva afrikanska landet Mboasu efter studier i Frankrike. Mboasu härjas av inbördeskrig och byn är satt under belägring av den revolutionära milisen från Förändringens styrkor. Nästan alla byns män är borta på arbete i staden och de kvarvarande kvinnorna och barnen lever enligt uråldriga traditioner. Där passar varken Ayané eller hennes döende mamma in. När mamman just har dött kommer milismännen marcherande nedför kullarna, dödar hövdingen och ytterligare några människor, varpå de tvingar återstående bybor till en fasansfull handling. Ayané, som har klättrat upp i ett träd, kan inte riktigt följa vad som händer. När hon efteråt försöker ta reda på vad som egentligen hänt, vill ingen svara henne. Förrän en kvinna till slut inte står ut längre utan avslöjar det fruktansvärda. Ayané kan inte acceptera att byborna inte tog strid mot de maskingevärsförsedda milismännen.Hon tycker att de var fega som inte vägrade utföra den förbjudna handlingen, trots att de accepterade under hot om att bli dödade. Det leder till att Ayané fördrivs från byn.
Det är en mycket stark roman och det som händer leder tankarna till såväl händelser i verkliga afrikanska länder som till förintelsen i Tyskland. Vi undrade hur mycket Léonora Miano var påverkad av sitt afrikanska ursprung respektive av sitt liv i Frankrike. Det var en fruktansvärt bra roman och vi blev glada över att en fristående fortsättning är på väg att komma ut på det lilla förlaget sekwa. Den heter Konturer av den dag som nalkas.
I dag fanns en intervju med Léonora Miano i Dagens Nyheter. Läs den på http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2206&a=841242
Läs också Léonora Mianos romaner!
Maria
Skapat: 2008-10-18
Permalänk: http://bokmassan.net/blogg?nid=244
Nobelpriset till en värdig europé
I går var en stor dag för litteraturälskare världen över. Årets nobelpristagare i litteratur tillkännagavs. Det blev åter en europé, en värdig pristagare som är läst av många och som har funnits med bland de förhandstippade pristagarna i flera år.
Det spännande med Jean-Marie Gustave Clézio är att han inte enbart är fransman ocheuropé. Han är också medborgare i Mauritius och han bodde under några barndomsår i Nigeria, där hans pappa var läkare. Som vuxen har han rest mycket och bott i bland annat Mexico och Centralamerika.
Sedan det första nobelpriset 2001 har 76 litteraturpristagare varit européer – varav 14 från Frankrike. Åtta litteraturpristagare kommer från USA, sex från Syd- och Centralamerika, fem från Ryssland, fem från Asien, fyra från Afrika och en från Australien. Ändå läser jag i Expressens förhandstippande att "priset går väl till en okänd författare från Pakistan". Det är ju att göra ett dubbelfel. För det första för att de flesta pristagare är européer. För det andra därför att tipparen har gjort Sverige och svenskan till världens centrum. De som vi inte känner till i Sverige är okända.
Eftersom svenskar läser allt fler böcker av svenska författare och allt färre författare översätts till svenska, så kommer vi svenskar rimligtvis att ha läst allt färre nobelpristagare i framtiden. Vilken fattig utveckling! Så mycket vi går miste om av av dialog och samtal med andra människor och kulturer. Jag hoppas att vi åter kommer att bli nyfikna på författare från andra språkområden.
Men för stunden gratulerar jag gärna Jean-Marie Gustave Le Clézio till årets nobelpris i litteratur!
Maria Larsson
Skapat:2008-10-10 18:33 och senast ändrat: 2008-10-10 18:49
Permalänk: http://bokmassan.net/blogg?nid=242
En dag på Bok & Bibliotek
igår var jag på Bok & Bibliotek i Göteborg. Bokmässan i Örebro var representerad med fyra personer. Vi hade förberett oss noggrant, vilket är nödvändigt. Annars går man snabbt vilse bland alla montrar. Vår delegation gick direkt till den nya V-hallen, för där fick man gratis kaffe, muffins och juice. Ett smart sätt att locka besökare till en ny, avsides liggande hall.
Vår fikastund var dock inte avsedd som avkoppling. Vi ägnade tiden åt att rita in våra tilltänkta besök i Mässkatalogens plan över utställningshallarna. Sedan delade vi på oss och gav oss ut på en systematisk vandring i vimlet. Jag hälsade bland annat på bokförläggare Dorotea Bromberg, som ska inviga årets bokmässa i Örebro. Hon var glad men stressad, liksom så många människor på Bokmässan.
Jag blev glad åt att det var en sådan trängsel på Internationella Torget, en mötesplats för globala frågor. Jag passade på att lägga ett exemplar av min reportagebok om en by i Guinea-Bissau i en hylla i Torgets Info/Bokhandel.
Framåt slutet av dagen var jag inte lika fokuserad längre. På väg till Nisses Böcker hamnade jag istället i ett mingel hos Intermedia Books. Portugals ambassadör i Sverige höll ett tal om och till Alice Vieira med anledning av att hennes bok Honungsblomma kom ut på svenska. Alice Vieira är Portugals ledande barn- och ungdomsboksförfattare och har blivit nominerad till Alma-priset två gånger. Ändå ska det till ett litet förlag som Lusima Böcker med en förläggare, Inger Alves, som är gift med en portugis och därför speciellt intresserad av portugisisk litteratur. Modigt och härligt att någon vågar satsa på andra språkområden än svenska och engelska. Uppiggad tog jag spårvagnen tillbaka till Centralstationen.
Ombord på tåget kunde vi gå igenom dagen och alla möten med människor. Vi hade bytt visitkort med många och samlat på oss en hel del böcker och informationsmaterial. Många människor kommer vi också att träffa på Bokmässan i Örebro. Vi var nöjda, men trötta när vi återvände hem.
Maria Larsson
Permalänk: http://bokmassan.net/blogg?nid=139
